I mitt liv försöker jag att fokusera på det som är positivt, det är ett val jag gjorde efter att dottis pappa och jag gick skilda vägar och allt kändes svartare än svart. Jag tror mycket på att lycka är något som skapas av en själv, alltså att jag väljer själv hur mitt liv ska se ut oavsett  yttre påverkan av saker som händer i livet, hur jag tacklar motgångar. Visst finns det dagar som inte känns så, utan allt är svart och tråkigt, desto viktigare att hitta någonting positivt den dagen och tänka att morgondagen blir ljusare.

Just nu har jag en nära familjemedlem som genomgår en stor kris och verkar ha fastnat i ett hål av ledsamhet och bitterhet. Jag försöker hjälpa och stötta genom att finnas där och försöka hitta på saker som kan lysa upp tillvaron men ingenting hjälper. Bitterheten börjar göra mig helt knäckt och jag orkar snart inte träffa den här personen då jag blir totalt dränerad på energi. Nu har det här pågått i sex månader och jag känner mig handfallen och slut på idéer på vad jag kan göra för att hjälpa. Just nu känner jag för en paus!