Vilken kväll det blev igår! Det visade sig att det inte bara var vi som tänkt titta på Alice C, vilken kö! Hela Grönan var full av Alice diggande personer i varierande åldrar. Som tur var lyckades vi få ett bord på en restaurang på "lilla" Grönan så det blev både grillbuffé och ett par öl innan konserten.

Alice var bra och körde några kända kort, varav Poison var bäst och flest sjöng med. Tyvärr såg vi inte så mycket av honom eftersom det var så mycket folk. Lyckades knäppa några kort som kommer senare. Vi pep iväg lite innan konserten slutade och tog färjan till Slussen och restaurang Eken. Där blev det en kaffe Baylies blandat med gamla resminnen ha ha ha, så kul. Det blev en sån där riktigt bra och rolig kväll som det bara kan bli på sommaren. När jag åkte hem med nattbussen satt jag med ett stort smile på läpparna, fler sådana kvällar ska det bli i sommar.

Nu blir det lite mord (Midsommer) och en kopp te.

Fick sovmorgon till kl: 9, det måste betyda att det är semester!!! Dottis behövde visst sova efter helgens bravader :) Förmiddagen har bestått av en mysfrukost och morgontv i lugnt tempo. Idag när vädret är sådär känns det helt ok att bara ta det lugnt och vara inne.

Ikväll ska jag till Grönan och titta på Alice Cooper, ha ha ha otippat. Eller som pappa sa: - Lever han fortfarande? Hmmmm ja det är väl det vi får se. han lär väl vara omkring 70 år nu. Hade funderat över att gå och titta på konserten och så ringde en kompis och fråga och då var saken biff, kul!

  I mitt liv försöker jag att fokusera på det som är positivt, det är ett val jag gjorde efter att dottis pappa och jag gick skilda vägar och allt kändes svartare än svart. Jag tror mycket på att lycka är något som skapas av en själv, alltså att jag väljer själv hur mitt liv ska se ut oavsett  yttre påverkan av saker som händer i livet, hur jag tacklar motgångar. Visst finns det dagar som inte känns så, utan allt är svart och tråkigt, desto viktigare att hitta någonting positivt den dagen och tänka att morgondagen blir ljusare.

Just nu har jag en nära familjemedlem som genomgår en stor kris och verkar ha fastnat i ett hål av ledsamhet och bitterhet. Jag försöker hjälpa och stötta genom att finnas där och försöka hitta på saker som kan lysa upp tillvaron men ingenting hjälper. Bitterheten börjar göra mig helt knäckt och jag orkar snart inte träffa den här personen då jag blir totalt dränerad på energi. Nu har det här pågått i sex månader och jag känner mig handfallen och slut på idéer på vad jag kan göra för att hjälpa. Just nu känner jag för en paus!